Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En äktenskapsroman. Af Ernst Ahlgren. Med 4 teckningar af C. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem. De små sparkade han, de stora var han rädd att
gä förbi. Han hade sparkat åt de stora också, men
en af dem hade huggit tag i hans trätoffel så
ovän-tadt och sä häftigt att mäster satte sig något omildt
i gatan. Efter den betan hade han lärt sig att göra
skilnad på sina fiender.
Hur mäster Smällhas kunnat göra sig älskad, det
är svårt att fatta. Det fins filosofer som påstå, att
konsten ligger i att icke ha för mycket hjerta, och
mäster hade knappt så det var lagom — i fall lagom
skall vara att kunna tåla sig sjelf. Men gift hade han
nu blifvit; så långt någon af byns ungdom kunde
minnas tillbaka hade han varit det — gift på sitt eget
vis med jungfrukammarens svärmiska »mor Lundgren».
Huset, som de bodde i, hade han ärft efter sin
mor. Han bodde i halfva huset, med särskild
dagligstuga, särskildt torfhus och särskildt kök; andra hälften
hade han godhetsfullt upplåtit åt sin maka, fast han
alltid morrade om att det var mycket för mycket för
en ensam menniska. Hyran betalade hon icke, men
för att göra någon nytta för sig skulle hon laga hans
mat — i hans kök naturligtvis — och som det aldrig
fans något att laga af, fick hon naturligtvis skaffa
ingredienserna sjelf.
»Katarina är ett sådant ö’lägg», sade han, »skaffar
man något, så tar det slut strax. Man kan inte ha
hushåll tillhopa med henne.»
Han hade också två får, och dem fick hon klippa,
men han vaktade henne alltid medan hon gjorde det:
hon kunde ha undansnillat en tuss af ullen.
Till sin natur var han något af filosof eller eremit.
Ty han var sig sjelf nog. Eller åtminstone behöfde
han icke annat sällskap än sin Katarinas. Nu —
sedan han icke hade handtlangare eller lärpojkar — var
hon nästan den enda han kunde få gnata på. Och
gnat var hans lifselement.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
