Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö. Små skildringar från Södra Kvarken. Af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge mannen var Heinrich Heine, som nyss
kommit till Päris för att andas julirevolutionens dä
ännu friska luft. Nå ja, det kuriösa menniskobarn,
som på så vis förstör sin framtid, kan icke vara annat
än en skald och humorist. Någon vanlig
namnsdags-blåsare gör det i alla händelser icke.
Äfven jag står här i dörren och bjuder er (bredt
småleende) på ingenting mindre än en
»Lycksalighetens ö». Likväl skryter jag icke på det jesuitiska
sätt baronen använde. Min öfverdrift är i grunden
blygsammare än hans indirekta skräfvel, synnerligen
som jag högtidligt protesterar mot hvarje
idéförbindelse emellan min Lycksalighetens ö — som är en
fullt geografisk ö och står på alla våra bättre kartor,
fastän jag ej här utsätter dess verkliga namn, på det
invånarne icke nästa sommar måtte förderfvas af
dit-skyndande lycksökare — och den luftiga saga Atterbom
så vackert besjungit, sedan han i dess första
öfver-sättarinna tyvärr funnit »ett i svenskan, fransyskan,
historien och geografien lika obevandradt fruntimmer».
Senare mot kvällen — eller kanske det var några
år efteråt — kom samtalet i besagda palats att falla
på seinevattnet, som ser så grumligt och smutsigt ut
i Paris. Baron James anmärkte upplysande, att han
sett floden i närheten af Sjelfva källan och att vattnet
der syntes så klart och blankt som kristall.
»Tviflar inte på det, herr baron», inföll Heine
torrt. »Er herr fader lär också ha varit en mycket
hederlig man.»
Äfven denna sardoniska jemförelse, hvilken
naturligtvis kom alla att bita sig i läpparne utom baronen
sjelf, som sväljde den lik en gammal struts utan att
känna ens antydan till pillersmaken, rinner mig i
hågkomsten nu, när jag skall till att skiljas från överiden
här ute. Det synes mig nemligen, som om jag denna
sommar varit temligen nära källan och nu stode på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
