Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö. Små skildringar från Södra Kvarken. Af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karl var han i alla händelser, godlynt och treflig. Han
höll auktioner och gjorde upp bouppteckningar och
skötte sin lilla torfva med llit och omtanke.
Jon Persson är en liten, snusande, tunnhårad
man med små röda polisonger och ljusa, lustigt
spelande ögon. Hans specialitet ligger i att bota kreatur
och ändra om små kalfvar och grisar till genus
neu-trum. Äfven förstår han sig på några hemliga ting
af mera mystisk beskaffenhet beträffande
mennisko-barnen. Längre vill han icke gå.
Jon hade lagt grunden till sin ryktbarhet som
ung drängpojke hos en kanalje till bonde, den der
misstänktes för att ha begått något värre brott. Jon
såg, huru bonden ängslades, så fort det blef mörka
höstkvällar, då han aldrig ville gå ut, utan satt inne
och stånkade. En kväll, då nordosten började blåsa
skarp, fingo de innevarande höra ett förfärligt ylande.
Det var som klagande toner alldeles tätt bredvid
huset, långdragna, uthållande tjut. Något
öfvermensk-ligt, hemskt. Bonden vred sig som en mask, repade
ändtligen mod och gick ut, men återkom likblek och
med kallsvetten badande kring tinningarna.
Nästa gång nordosten låg på, hördes åter samma
klagande läte. Man gick ut med ljus och lykta, men
upptäckte ingenting. Bonden aftynade för hvarje dag,
gick omkring som en skugga och en morgon fann
man honom hängande på höskullen. Men så mycket
hade han dessförinnan låtit förstå, att sedan Jon
kommit i huset, var det som förgjordt. Jon hade
framkallat de onda andarne.
Hela hemligheten bestod deri, att Jon i ett
sten-röse strax vid gården hade stuckit ned ett krus med
halsen vänd mot nordost, men dolt det så väl bland
stenarne, att ingen kunde upptäcka mynningen. När
nu vinden blåste från detta håll, började kruset sin
o]åt, varierad allt efter stormens styrka. Som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
