Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Simpelt folk. Utkast af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde påminna sig. Aha, det var väl derför
Andersson helsat så knapphändigt på honom. Sådana der
bondnaturer äro alltid snåla. Nå, det fick väl vara
då. Det fans ingen annan utväg än att försöka hålla
god min. Det var emellertid väl, att balken var
emellan dem, så kunde det åtminstone inte bli något vidare
fraterniserande af. För resten — Andersson hade ju
sällskap.
Men hvilket sällskap! Det var ju bondfolk! Nej,
inte precist bondfolk, men ändå af den sämre
klassen, alldeles afgjordt. Jaså, Andersson var en sådan.
Ja, det hade han alltid misstänkt, det hördes nästan
på namnet. Han såg egentligen ganska snygg ut —
en ny blå klädeskostym och rutig svart och hvit
sidenhalsduk med långa ändar — och ful var han inte
heller, tvärtom, men det fans ändå ett visst något hos
honom, som förrådde, att han var af simpelt folk.
Af pojken, han hade i sällskap, såg James endast
bakifrån en rund, flottig hufvudknopp med
slätkammad t lingul t hår, urblekt nedanför randen, som mössan
lemnat efter sig, och h&rde, att han talade det simplaste
bondmål; men gumman —! Hur kan man visa sig
ute bland folk med en sådan torgmadam i släptåg!
Hon luktade ju underklass lång väg!
Hon var liten, trind och undersätsig med
brun-stekt ansigte, ljusgult hår, som gick ner i enksnibb i
pannan och sedan bildade långgardiner, en liten
trerolig uppnäsa och små lifvade grisögon, som hon
ständigt blinkade med på det mest skälmaktiga sätt. Hon
var klädd i ljus bomullskjol, en kort hemmaväfd och
hemmasydd kofta af groft svart ulltyg med ett smalt
rödt krås kring halsen, på hufvudet hade hon en styf
svart sidenschalett med långa fransar, och i öronen
dinglade ett par kolossala runda metallringar, sådana
som odalisker bruka ha på taflor. Det var en komisk
figur! James Hallberger mönstrade henne från hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
