Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I vårtid. Bild från vestkusten af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I vårtid.
Bild från vestkusten
af
HILMA STRANDBERG.
te bland skären var det vår, februarivår med
brännvarm sol och svag lukt af jordmylla och
saltsjö. Folk mottog den med undran och
tvifvel — den kunde ej vara länge. Vintern måste
man ju ha i sitt fulla mått, vintern var man så
van vid, den kom och stannade sina runda, gifna
månader, och trängdes den ut, kom den igen sedan i
dubbel mån, ty vinter måste man ha — det var
klart — i full bräddad ranson — ingenting var så
säkert som vintern. Och kom det vår de sista
februari-dagarne, så sköt vintern upp i mars, april och kändes
dubbelt så tung, då man värmts en tid af vårsol.
Nu brände och lyste hon öfver trädesgärden och
magra ljungbackar. Vägarne stodo torra som fnöske.
Lärkan hade hörts en gång ute i skären, och på
fastlandet rände djuren omkring, stormade, kilade, lupo
öfver gärden och stubbåkrar ned åt strandkilen,
uppför backarne till fjellheden, så ned igen, in genom
stugprången och ut på strandgatan — fnysande,
bräkande, gläfsande i nyvaknad oro och med sjudande
blod. Hundarne jagade fram, nafsade och sleto i folks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
