Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I vårtid. Bild från vestkusten af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på tjugutvå år — han la’ opp då. — Men så skötte
man sitt hus och födde upp två söner — och elfva
väfvar hadd’en på bleket hvar vår — det var alltid
kändt det, att Boviks la’ opp elfva väfvar — och jag
köpte jord och la’ till egorna — men då var jag rädd»
— gumman nickade — »det va’ jag, men Bovik sa’
ingenting, för det va’ ingen dum affär det, inte —
— Jag ska’ för resten säga», — gumman Bovik satte
ut hakan och böjde sig fram, medan hon sänkte
rösten, som om hon uttalat en hemlighetsfull sanning —
»att det kan vara just lika så godt, när di inte ä’ hemma,
för lugnt ä’ det — och när di kommer hem och lägger
opp, så ä’ det ett ränn ut och in och ingen ordning på
mattimmarne, och gnatiga ä’ di åf gikt och sattyg —
och förargelse får en för som en har styrt och stält om
hans hus — jo, jo, min kära Anna du, det blir inte
alltid roligt du — en kommer inte försent till det —
var hon glad så länge han ä’ ute och hon sitter med
sin go’e träksedel och ä’ ensam och har’et präktigt
— när en får man sin hem en gång, så har’en ändå
växt ifrån hvarandra — jag kan så godt säga.»
Gumman Bovik pratade alltid ut, hvad hon suttit
och funderat på under ensamma timmar i sitt lilla
hus uppe i backen, när hon kom på tu man hand
med svärdottern. Det hade varit en liflig själ, och
tankarne bundo sig i hvarandra och rallade fram som
perlor, när de fingo sägas högt.
Anna lät henne alltid hållas. De förstodö
hvarandra icke precis, men Anna var van att tiga, då äldre
folk talade. Och hon hade alltid tegat med det hon
tänkte.
Men i dag satt hon och såg trotsigt framför sig,
och det var med darrande röst hon svarade:
»Ja, vet svärmor, en kunde lika godt vara ogift
— jag vet då inte hvad man ska’ med man att göra,
när en bara växer från hvarandra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
