Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I vårtid. Bild från vestkusten af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillståndet. »Sjömän ha så förbaskadt svårt att klottra >,
stod det till sist — en kyss till gumman — så var det
icke mer.
Så olika hans lif var mot hennes. — Ja, månne
han kände som hon numera? Han sade allt, att han
längtade, när han var på sjön, men han skr ef bara i
land, och då hade han så mycket annat att tänka på.
Så glad och yr som han var! Han ville heller
aldrig höra talas om hennes längtan. »Det gör en
bara måj», skref han.
Ah, alla bref hon satte ihop i sin tanke — men
sådant sätter man ju inte på papperet. Ah nej.
Hon satt och tänkte på, hur det skulle bli, när
han kom hem — riktigt — om många, många år. Då
voro de båda gamla.
Men då kom det öfver henne en plötslig förtviflan.
Hon gick ut i den stora salen under fjellet och vred
sakta händerna, medan ögonen brände lidelsefulla.
Det hade återkommit några gånger under sista
året — som skulle det vara omöjligt att härda ut
längre.
Det var synd — hon visste det. Hon hade en
gång rest upp och talat med presten. Han hade sagt
henne, att hon måste tukta sitt sinne och för resten
bedja och arbeta.
Ja, hon hade gått till rätfa med sig sjelf — och
så hade hon arbetat — och så kom det igen.
Och bedja gjorde hon äfven. Men det blef ofta
matt, bönen liksom släpade- sig fram, dunstade bort
i denna kraftiga, sjudande fordran — fordran på
lycka.
Om hon bara egde något riktigt att verka för,
men det var så trångt, meningslöst, det här. Hvad
lefde hon för, hvad blef det till?
Hvad var hon för honom, som färdades der långt
borta — år från år?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
