Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid hängmattan. Proverb af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta. »På tu man hand.»
Nanna. »Förr var jag så nedstämd, ser du.
Jag blef skygg, jag kunde rymma min väg från
sällskap och sällskapspladder, jag fick en sådan lust att
gömma mig i skogen, klättra upp på bergen, der det
fans utsigt. Då njöt jag, då var jag inte ensam längre.
Och der kunde jag stanna dagen om, jag glömde både
middag och allt annat.
Men dessemellan var jag hågad att roa mig, att
dansa, komma i stora sällskaper. Jag är
njutnings-lysten, jag vet det.
Jag kan ännu känna samma känsla som der uppe
på bergen. Det är ändå lyckligt, Gösta, att vara ung,
att känna att man är ung, att man har hela lifvet för
sig, och att veta att man är lycklig, att man kan vara
lycklig! Fast det alltid käns så tomt på samma gång
— som om man saknade något. . .
Ja, nu skrattar du åt mig i ditt stilla sinne! Du
gör narr af mig för att jag pratar så barnsligt. Du
skall inte bry dig om hvad jag säger, för jag är en
barnunge ...»
Gösta. >:Du är så egendomligt oreflekterad,
Nanna. Ibland tycker jag att du liksom vill slå
tan-karne ifrån dig, att du är rädd för att tänka
sjelfständigt. »
Nanna. »Jag är bara rädd för att bli ansedd
för sentimental och pjollrig. Och derför pratar jag
allt hvad jag inte tänker — förstår du det? För att
dölja att jag har några känslor! — Åh, ibland vet
jag inte sjelf...»
Gösta fram emot henne: »Nanna! —»
De förblifva tysta båda två — just hvad hon
ville undvika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
