- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
4

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur studieboken. Af Ernst Ahlgren. Med vignetter af V. Andrén - Stämning - Två småtaflor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han såg mig icke. Skulle han ha sinne för
annat än dessa krampaktiga snyftningar!

Han hade icke gifvit mig en blick — ännu
mindre ett ord; och han hade gjort mig så rik.

Nej, ännu är icke allt slut! Ännu är lifvet icke
fattigt och sollöst och förmörkadt! Det blef så varmt
i mitt hjerta. Det var som om det varit stelnadt
och nu började röra sig på nytt.

Han hade gifvit — den gamle mannen — hade
gifvit i enfald, varit sig sjelf, följt sin natur — vågat
vara god.

Han är modigare än vi.

Två Småtaflor.


                                Hörby 1884.

Hvilka lustiga infall man kan få af ingenting! I
morse promenerade jag — d. v. s. jag linkade, kröp
eller hvad man vill kalla det, när man som tvåfoting
begagnar sig af fyra fortkomstledamöter. Nå, jag
vandrade der ute längs med bäcken, i den angenämaste
sinnesstämning, ty jag är en stor naturfantast, och
bara det att gå och titta upp i granarnas mörka
grenflätning eller i molnen öfver mitt hufvud, ja att känna
den tunna höstdimman mot mitt ansigte eller höra de
gula löfven prassla kring mina fötter — kan försätta
mig i full lycksalighet, när jag är ensam. Memento
mori! tänker jag och så njuter jag med alla sinnen;
ty allt blir så vackert när orden ’mista — mista’ ringa
för ens öron. Då ser man allt, äfven det
obetydligaste — hvad säger jag? ser? nej, man slukar det.
Och tanken på sjukdomen och allt det förflutna
alstrar en lätt rysning, som endast förhöjer det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free