- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
6

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur studieboken. Af Ernst Ahlgren. Med vignetter af V. Andrén - Två småtaflor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Köpenhamn 1886.

Jag gick igenom en af stadens promenader. Jag
skulle besörja en del ärenden. Jag kände en lifaktig
företagsamhet och jag gick raskt. Vid en svängning
af en allé kom jag midt emot en gammal man, som
vandrade framåt, stödd på sin betjents arm.

Han var så förfärande, gubben, i sin själlösa
ålderdom, att hela min varelse isades af fasa. Sådan
kan en intelligent menniska bli! — det var den tanke
som slog mig, slog mig med en förnimmelse af den
största tänkbara skam och nesa. Menniskorna borde
dö innan de bli sådana; en sådan varelse är ju
endast ett ätande lik — en maskin till gagnlöst
förtärande af det som skulle ge näring åt lif och tillväxt.
För en vampyr skulle jag ha känt just denna
stel-slagna vedervilja. Det var visst en f. d. professor.
En rik man, en lärd man. En förtorkad gammal
bokmal . . . Han har varit ung, kanske stormande ung;
men han har aldrig hållit af någon. Om han haft
familj har han troligen varit elak emot den — och
nu får han nöja sig med en legd betjent, som med
en kallt föraktfull min går och släpar på honom. Det
ligger något i denne betjents ögon, som om han
blifvit elak bara af att vara i närheten af detta gamla
plågoris. Och gubben! Han har visst varit stor och
stark en gång, ty hans axlar äro breda och de
handsk-klädda händerna stora. Men nu är han sammantryckt

— icke benigt krokig, utan som om alla partiklarne
i hans kropp blifvit tunga och nu tryckte hvarandra
ned — en massa, som till följd af tyngdlagen sjunker
i höjd och vidgas i bredd. Hans fötter äro stora,
tunga och platta. Men allt annat är ett intet emot
ansigtet: ett slätrakadt, pergamentshvitt ansigte under
en fin, blank cylinderhatt. De själlösa ögonen se
ingenting, i de grofva dragen fins bara djuret q var. Det
är icke skrynkligt och veckigt, detta ansigte, själsstri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free