Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur ”Ernst Ahlgrens” lif. Af Georg Nordensvan. Med Ernst Ahlgrens porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under ett par dagar mellan det hon lät »sin fru»
hvila, tillkom den sceniska bagatellen I telefon, utan
ansträngning, i ett utkast, som sedermera nedskrefs
utan betydliga ändringar, utan att genomarbetas med
den noggrannhet som Ernst Ahlgren använde på sina
berättelser.
Det friskaste lynne egde hon från barndomen,
den ädlaste vilja och det renaste sinne, — »dugtiga
armbågar och ett godt humör», »en landstrykares
förmåga att lefva i minuten». Sin käcka flicktyp, som
går igen i flera af hennes skrifter, har hon ej haft
långt efter. Sunda, renhjertade, lefnadsglada, hurtiga
menniskor var hvad hon företrädesvis valde att skildra
och hvad hon också lyckades bäst med.
Men sjukdomen var ej häfven. Arbete och
sjukdom, — med de orden, har hon sjelf sagt, kunde man
skrifva hennes biografi. Hon som gladdes och sörjde
mera intensivt än flertalet, hon fattades småningom
af en nedstämning, som blef till gränslös lifsleda, då
sjukdomen listade sig öfver henne igen, när hon väl
trott den skulle lemna henne en liten frist, tog ifrån
henne de krafter hon vunnit och gång på gång tvang
hennes tanke att kretsa kring den dag, då hon ej
mer skulle kunna arbeta, hon som satt allt hopp till
eget arbete, bygt sin framtid helt och hållet på sin
egen kraft.
Lifsglädje och melankoli. Mellan dessa båda
poler gick hennes lif. »En visa i dag, jemmer i
morgon». Allt ifrån början af år 1886 började
melankolien att få öfverhand öfver den förra härliga
sinnes-friskheten. Och medan författaren Ernst Ahlgren
steg för steg arbetade sig fram, mödosamt men
säkrare än någon, så kunde personen, ständigt studerande
sig sjelf liksom andra, ej annat än konstatera en
långsam inre ödeläggelse.
Hon skref »som en reaktion mot sin egen sinnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
