Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur ”Ernst Ahlgrens” lif. Af Georg Nordensvan. Med Ernst Ahlgrens porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råden och visade, hvilken fond af
utvecklingsmöjligheter hon egde och som hon knappast börjat begagna
sig af. Novellen Förbrytarblod var ett steg i en ny
riktning, interiören Romeos Julia ett annat, det
ofullbordade och i sin första form misslyckade lustspelet
Teorier, en satir öfver sedlighetsdiskuterande damer,
också ett. Hon fann sig jägtad af nya idéer, som
trängdes på henne, och hon arbetade med sitt gamla
lugn, när hon kunde. Men arbetet bestod numera
— under mera än ett års tid — mest deri att hon i
sina hufvuddrag upptecknade de ämnen, hon fann för
goda att kastas bort, gjorde dem så öfverskådliga att
en annans hand skulle kunna fullborda dem. Hon
hade nu sin räkning med lifvet uppgjord och hon
såg med lugn den dag närma sig, då hon skulle kasta
sin penna. »Inifrån kan jag aldrig få någon tro på
hvad jag skrifver; jag tycker det är allt lika uselt»,
yttrar hon en gång.. Och en annan: »Jag kommer
aldrig att göra annat än skräp. Och nu är jag trött
af det». Och slutligen en tredje gång — i september
1887 — till en väninna: »Det var tanken om min
talanglöshet som gjorde att jag ville begå sjelfmord».
Från detta skede i hennes lif förskrifver sig bland
annat skizzen Lifsleda, en berättelse om en kvinna,
som satt allt på ett kort och tappat, som beslutat dö,
vant sig vid tanken på att det måste ske, öfvertygad
om att rättigheten att få dö är den främsta af alla
menskliga rättigheter, och tillkämpat sig den
lifdöm-des lugn — men som väckes, först af naturen, fyld
af lifsbegär, lifsnjutning, lifskamp men aldrig lifsleda,
sedan af ett barn, ett litet klent, ensamt barn, hvars
förtroendefulla hängifvenhet ger henne kärleken åter
till lifvet, detta lif, der man alltid kan vara ett stöd,
en hjelp för någon och der ingen behöfver vara
onyttig, der man alltid kan finna på något att lefva för.
Men medan hon skref om lifslusten, förgicks hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
