- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
66

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Vid ljus och lampors sken!» Af Helena Nyblom. Illustr. af C. Hedelin och Ernst Ljungh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jo, just derför att min egen kärlek inte var af
det rätta slaget, är jag säker på, att en bättre sort
måste finnas.»

Han ville så gerna fråga mera, men han vågade
icke. Hon sade icke heller någonting utan satt stilla
och viftade sig, medan hon såg ut, som om hon tänkte
på något långt borta. Ändtligen började hon med en
sakta, entonig röst, som om hon talade för sig sjelf:

»Det är ingenting, som jag behöfver hålla hemligt,
och som jag verkligen tror, att ni håller af mig, kan
jag gerna säga det till er. — Då jag var helt ung,
blef jag förälskad i en ung man, som också var mycket
förälskad i mig. — Han var mycket vacker, mycket
intagande. Jag gaf honom, som jag tyckte, hela mitt
hjerta, och jag tänkte aldrig på framtiden utan honom.»

Det blef åter en paus.

»Ja, det gick som det ofta går; han trodde att
han älskade mig, men i stället glömde han mig —
för andra. Jag sörjde mycket, jag trodde att min
ungdom var slut, men jag lärde mig förstå, att det som
vi hade känt för hvarandra inte var det hvarpå man
bygger ett lif. Det var en mycket vacker och
förtrollande dröm med ett sorgligt uppvaknande, — det
var alltsammans!»

> Men det har ändå efterlemnat misstanke i er själ?»

Han vågade knappt tala högt, och han gaf, utan
att vilja det, sitt ansigte ett ännu allvarligare uttryck
än hans känsla var.

»Ni tror ändå inte riktigt på ett lyckligt
äktenskap?»

»Jo, af hela mitt hjerta», svarade hon. »Men jag
tror, att man inte kan vara nog försigtig. Man skall
vara säker på sig sjelf, orubbligt säker, när man
skänker sig bort för hela lifvet.»

»Ja, naturligtvis», svarade han.

Det lät så tarfligt, men hennes allvar imponerade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free