- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
90

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Figge är gift. Af Georg Nordensvan. Med 6 teckningar af V. Andrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sjön nedanför Figges berg kila gröna och blå
ång-slupar fram, och hvar och en drar efter sig en lång,
slingrande väg på den jemnblå vattenytan.

Det var vårsus i luften, som påminte om
skogs-stämningar. Och upp från staden kom ett svagt,
ihållande ljud, som af aflägsna, tunga vagnar eller
jern-vägståg eller af millioner menniskors opposition — på
långt afstånd, uppfattad så här från de soliga höjderna.

Östermalms kupol låg förnämt öfver stenhopen.
Der kunde han till och med se svärfars hörntorn med
dess gyllene blomsterspira. Svärfars ja!

Figge flög ned från sin pinne och började gå
utmed bergsknallen.

»Vi ä’ bjudna till farbrors i morgon», härmade
han sin hustru. Fru Lars E. Molin, som det stod på
hennes visitkort. Figges tankar hade fått fart, de
hakade sig fast vid hans morgonstämning och
ringlade kring tornblommorna borta på Östermalm. Bo
der borta i tråket — inte veta af hvad här fans för
härligheter, inte ha någon glädje af att lefva. För
resten en toujour prisse, svärfar — när han bara fick
vara ute i viften, ställa till små middagar på
Hasselbacken, spela vira, festa på Brikoll, gå på teatern och se
på benoperor —• mycket toujour karl och stockholmare.

Och svärmor, bred och dekorativ, i frasande siden.
Comme il faut! »Man måste, herre gud, man måste ...»
Hon måste allt, hvad hon inte ville — hon måste i
synnerhet tänka på hvad man skulle säga om allt hon
tog sig för. Och ledsamt skulle hon haft, om hon
inte varit tvungen att lefva verldslif, se sina vänner
hos sig och visa sig hos sina vänner, intressera sig
för allt och alla, vara med om allt — på sitt håll —
och beklaga sig deröfver, litet trött men älskvärdt
undergifvet. Man måste, man måste!

Ja bevars, snälla menniskor. »Men vi skulle aldrig
ha hittat hit», som hon sade, tant Pettergren. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free