- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
140

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min vän skådespelaren berättar. Af Daniel Fallström. Med teckning af C. Hedelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Då skaffar man sig en.»

»Det torde vara lättare sagdt än gjordt.»

»Ahå, är man bara god vän med direktören så —»

»Nå, antag att du lyckas skoja åt dig en roll,
men det är svårare att få tag i en idé.»

»Hvad ger du mig för en?»

»För en af dina idéer! ... tackar så mycket, den
är väl stulen ur något gammalt intrigstycke.»

Det glimrade till i min väns präktiga, bruna
ögon.

»Nej, du, är den huggen någonstans, så är det
ur det lefvande lifvet; det kan jag intyga, efter som
jag sjelf upplefvat historien.»

»Du!»

»Ja, just jag, och det ta vi oss en ny chartreuse
på — ja, det vill säga, det blir du, som får betala,
efter som det är du, som köper idén.»

Han slog i, nonchalant och fulländadt, som hade
han spelat markis i en fransk komedi, läppjade på den
dyrbara, gyllene vätskan, tände en ny cigarr, svepte
filten bättre om sig och började:

»Det var den tiden jag ännu tillhörde de
ambulatoriska sällskapen, den tiden man ännu var entusiast
som konstnär och gick i en ständig dröm att få spela
stora roller och att en gång få äta sig riktigt mätt.
O, det var en härlig tid; man kände sig som en
soldat under brinnande batalj; segern eller nederlaget
väntade. Nå, vår trupp — naturligtvis en af
landsortens allra bästa — låg och spelade för nästan tomma
väggar i en liten småstad. Vi gaf »Niniche», der
jag hade min glansroll; jag spelade badaren. »Jag
badar, jag badar, jag badar ...» — ja, du mins den
der kupletten, men jag beklagar, att du aldrig fick
höra mig sjunga den. Nå, den kvällen var det
verkligen folk i salongen, och publiken befann sig i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free