- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
144

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min vän skådespelaren berättar. Af Daniel Fallström. Med teckning af C. Hedelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Joo, min vän, jag kom. Du är då inte det
minsta psykolog, om du tror, att en ung man med
några och tjugu år på nacken kan låta ett äfventyr
gå sig ur händerna. Jag klädde mig och gick. Och
med hvilka känslor! Jag nästan dansade fram; jag
var stolt och öfverlycklig; stolt öfver att ha blifvit
uppmärksammad af en naturligtvis förnäm och firad
kosmopolitisk skönhet, lycklig som en ung gud vid
tanken på det smickrande erkännande en dam af verld
egnat min talang. Jag var ett barn, ett stort barn
på den tiden — ja, det är jag då ännu — och hade
jag inte det varit, skulle du inte fått något att skrifva om.

När klockan slog elfva knackade jag mycket diskret
på engelskans dörr. Det dröjde ett ögonblick. Men
så öppnades den. Ett ljushaf böljade emot mig. Och
midt i detta bländande ljushaf, vaggad af min retade
inbillning, smekt på förhand af mina blickar, skymtade
jag en blond, smärt och smidig ung kvinna, såg
en liten fin mjellhvit hand sträckas emot mig och
hörde några ord uttalas, hvilkas mjuka tonfall bjöd
mig hjertligt välkommen.

I nästa ögonblick stod jag inne hos sfinxen Mary
i rummet n:r 20.

»I am very glad to see you!»

Jag kunde inte mycket engelska — Syrach hade
nog rätt — men om jag nu inte kunnat ett ord, skulle
jag likväl förstått, hvad hon sagt. Hennes djupröda
mun log, hennes mörkblåa, nästan svarta ögon strålade,
hennes fina, mjuka fingrar tryckte mina, under
det hon ideligen med sonor, välljudande röst talade
det dimmiga Englands mjuka språk.

Det var ett vanligt hotellrum, i hvilket jag
befann mig, möbleradt med en viss lyx och med ett
mindre rum innanför. I denna helgedom, som
antagligen tjenstgjorde som den sköna engelskans
sängkammare, vågade icke min djerfvaste tanke intränga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free