Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plantor. Skizz af Amalia Fahlstedt. Med vignett af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans händer darrade lätt, hans ögon strålade.
På måndagen hade trädgårdsföreningen sammankomst;
han skulle föra henne dit. Hvilken beundran skulle
hon icke väcka! Till dess skulle väl en tre fyra
blommor vara utslagna igen. Nu stälde han ned henne
och betraktade henne mera lugnt. Så vacker hon
var, just så här, nyss utslagen, skär, frisk och
doftande !
Underligt: hans tankar gingo ofrivillligt tio år
tillbaka. En ung, blond flicka kom för hans syn, skär
och finhylt. Hon var dotter till en professor i botanik.
Han sjelf gick som trädgårdselev, vattnade, gödslade
och gräfde. Ingen menniska visste af hans kärlek,
allra minst hon. Han hade knappt utbytt tio ord med
henne för alla de gånger han i botaniska trädgårdens
park smugit sig till att följa henne med blicken. Men
så fick hon purpurfläckar på kinderna; ett arf af
modern, sade man, hvilken dött i lungsot. Och så reste
hon till Italien och kom hem igen för att flyttas in i
familjegrafven. Ingen menniska visste af hans sorg.
Han stängde väl in den. Men han njöt af att
omhulda den och att tänka huru han, som man trodde
vara så kärf och ha tankarne mest fylda af det
hvardagligas praktiska bestyr, i djupet af sitt hjerta dolde
en olycklig, romantisk kärlek. Under de sista fem
åren hade detta minne visserligen trängts mycket
tillbaka, i synnerhet dessa två sista år, då han blifvit
sin egen, förlofvat och gift sig. I dag kom det
likväl fram på nytt med oväntad styrka, och han tyckte
om att dröja med tankarne dervid, liksom hans
blickar med välbehag hvilade på orchidén. Han tyckte
sig som förr i stum, försakande tillbedjan blicka efter
den smärta, höga gestalten, hvilken i sin ljusa drägt
framskymtade mellan buskagen. Han greps åter af
det ljufva vemod, som beherskade honom, då han för
tio år sedan såg våraftonens varma färgton begjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
