- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
172

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plantor. Skizz af Amalia Fahlstedt. Med vignett af V. Andrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

starkt stekos med en lätt lukt af brändt strömmade
in i rummet.

Modern stod kvar med barnet på armen,
försänkt i tankar. Hon var inte vacker, men långt ifrån
ful. Gestalten var väl proportionerad och kraftfullt
bygd. Håret rikt och mörkt; de hvardagliga
anlets-dragen besjälades af förstånd och godhet. Skulle hon
gå dit ned med gossen? Kanske mannen bara blef störd!
Han visade en sådan egendomlig brist på intresse för
barnet. Hvari kunde det ligga? Hvad henne sjelf
beträffade, så visste hon ju, att han gift sig med
henne af vänskap, som han sade. Han trodde ju,
att hon också gift sig af bara vänskap. Men gossen
hade hon väntat att han skulle bli så förtjust i. Så
dann som han kunde vara om sina blommor! I
stället affärdade han honom med en nick, någon gång
med en njugg smekning, och skrattade, då man talade
om gossens goda förstånd. Hvad de männen äro
besynnerliga och hårda! Hon hade lust att gå dit ned
ändå. Det kunde vara roligt att se, om han inte det
minsta skulle fästa sig vid, att Sven börjat gå utan
stöd.

Hon steg ut på förstugubron och gick långsamt
med barnet på armen ned för trädgårdsgången. Han
satt lutad öfver sin bok och märkte dem ej, förr än
de voro ganska nära och hon stälde ned gossen på
marken.

Den lille skrattade icke nu, utan såg skyggt på
fadern samt höll med sina feta, gropiga små händer
fast i moderns kjortel. Han var täck och full af helsa.

»Gå till pappa nu, Sven lilla!» sade modern.

Sven höll sig fast och såg mycket envis ut.
Fadern lyfte undan bordet och höll fram sitt ur.

»Nå, kom nu då!» sade han.

Sven släppte ej sitt tag, men tittade i stället bort.
Dervid fick han syn på ett litet fält med tulpaner,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:47:19 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1889/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free