- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1890. Sjuttonde årgången /
43

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Femtio.” En garnisonshistoria af Georg Nordensvan. Med teckning af E. Forsström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade han totalt förlorat lusten för sitt yrke. Han
lefde godt, var alltid städad och slätborstad, uppträdde
till och med någon gång i betjentkappa och storm
med svart rosett. Han lät pipskägget växa, såg
numera ut som en zouav i ansigtet och hade lagt på
hullet, så att majoren en dag, då han var vid godt
lynne, sade till honom:

»Ah hut, han är ju punschfet, han också!»

Hos den hetlefrade majoren, som svor och
regerade, derför att det hörde till yrket, men för öfrigt
var en godsinnad och välvillig man, som af
gardi-sterna kallades »gubben» liksom kaptenen på en skuta,
blef Nilsson småningom allt i allom. Han hade sin
särskilda nyckel till gubbens våning och gick öfver
allt, ty den genomhederlige majoren hade aldrig för
vana att läsa igen sina lådor — endast »vinkällaren»
i skrifbordets sidoskåp glömde han aldrig att stänga,
ty femti hade sin lilla svaghet.

En annan svaghet hade han också: han behöfde
alltid pengar, han bad oupphörligt i all ödmjukhet
om ett litet förskott, och gubben svor, så att håren
kunde resa sig på en oinvigds hufvud, och fick inte
Nilsson pengar så fick han osvikligen ovett öfver
öronen. ,

* *

»Hvad hundra hel— är det för kjoltygshistorier,
jag hör om honom?» började majoren en morgon, då
kalfaktorn kom in med hans kläder.

»Gud bevare majoren!» sade femtio
reglements-enligt, der han stod, ståtlig och axelbred och såg ner
på sin lille förman, som satt och rakade sig.

»Nå, sjung ut!»

»Jo, gud bevare majoren, jag är så der halft om
halft gift», sade Nilsson, orubbligt allvarlig, utan att
förändra en min.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1890/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free