Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett kvällsbesök i ett skaldehem. Skildradt af Johannes Sundblad. Med teckning af C. Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett visst klockslag skulle bära in. Stille var skåning
och som sådan ingen kostföraktare, hvilket gjorde, att
han tog brorslotten, och jag fick nöja mig med hvad
han behagade lemna. Det skedde visserligen under
skämt, men då det jemt återkom, beslöt jag att bota
honom. Jag tillsade derför städerskan en gång att
bära in dem till mig, innan han kom. Nu öppnade
jag ett par af de största och praktiserade en knifsudd
copaiva-balsam i hvardera, hvarefter fatet sattes ut
till städerskan, som vid vanlig tid kom in med det.
Jag sköt den kant mot honom, der de stora munkarne
med ’inläggningen’ lågo. Han ryckte hastigt till sig
den närmaste och stack den i munnen. ’Hva’ va’
dä för en elak bismak?’ sade han. Jaså, du känner
inte? .. v Nej, jag ser det... Försöka med en till?
Ska’ jag verkligen det? Nå så .. .’ men knappt hade
han fått den i munnen, innan han rusade till
spottlådan. Nu hade jag emellertid hunnit äta upp min
andel och gaf mig med en frågande blick i färd med
hans ... ’Ja, gerna för mej’, sade han och stod och
såg på, men då jag, efter ha expedierat den sista,
började att skratta, förstod han, hur det var fatt och
rusade på dörren. Just som han var i denna, vände
han sig om och bedyrade med en bastant ed, att han
cild7’ig skulle sätta sin fot öfver min tröskel.
Ett par dagar höll han ut, men så hördes åter
de välkända stegen i trappan och den vanliga
knackningen på dörren, denna gång åtföljdt af ett
skor-rande: Vågar man komma in?’
Denna historia roade W. mycket; han skrattade
så, att tårarne kommo honom i ögonen, när han
tänkte på sitt lyckade puts och Stilles grimaser, som
han sökte återge, hvilket icke var det minst roliga.
På en gång blef han åter allvarsam.
»Ja, han var min bäste vän, och den vänskapen
har jag till en del att tac&a för, att jag kom in på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
