Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vae victis.” Berättelse af Sonja Kovalevsky. Med teckning af Vilhelm Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den ljust gråaktiga himlen, hvilken sänkte sig så
lågt, lågt ner öfver den. Det var omöjligt att se, hvar
jorden slutade, hvar himlen tog vid.
På två stegs afstånd urskilde man ingenting, icke
ens den stora, sekelgamla granskogen, som sträckte sig
många hundra mil vidt omkring. Alla dess högresta
mastträd hade nu smält ihop med den omgifvande
luften till en enda formlös massa.
Inne i skogen var det ännu mera tyst och död t
än ute på slätten. Snödrifvorna växte allt högre och
högre. De nakna stammarne voro höljda i snö, och
deras väldiga grenar hängde nästan ända ner till
marken. Stundom hände, att en eller annan tjock gren
icke kunde bära tyngden af all den snö, som hopade
sig på den, utan bröts af och rasade ner. Men intet
prassel, intet buller förrådde dess fall; hvarje ljud
dämpades, kväfdes ögonblickligt i den snötunga luften
som i ett mjukt dunbolster.
Allt lif i skogen hade stelnat och dött. Det var
som om äfven tiden stått stilla. Den gråa, kulna
dagen öfvergick omärkligt i den gråa, snöiga natten, det
var nästan ingen skilnad — alltjemt samma matta,
halfskumma fosfordager från den ständigt lika jemnt
och tätt fallande snön.
Och det snöar och snöar och tycks aldrig vilja
taga slut. Men så småningom bli likväl de hvita
flingorna mindre. Det är icke längre ett grått,
kväf-vande dunbolster, som sänker sig ned öfver jorden,
det är nu endast små lätta, ostyriga, rastlösa snökorn,
som hvirfla i luften, kretsa rundt, jaga om och efter
hvarandra, liksom vore de inbegripna i någon
inkrånglad, ändlös lek.
Det täta förhänge, som dolde alla föremål, brister
itu och förtunnar sig i gradvisa öfvergångar från tjock
flanell till lätt, genomskinlig gas. Fastän det ännu är
natt, börjar man klarare och tydligare kunna skymta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
