Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vae victis.” Berättelse af Sonja Kovalevsky. Med teckning af Vilhelm Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konturerna af skogens jättar, de väldiga granarna.
Himlen är icke längre likformigt grå som förut. Den
tycks ha höjt sig; Sjelfva bakgrunden har ljusnat, men
på den framträda mörka, nästan svarta fläckar. Nere
vid marken är allt stilla, ingenting rör sig, men der
uppe i de’ öfre luftlagren tyckas starka strömningar
vara i fejd med hvarandra. De mörka fläckarne på
himlen äro i beständig rörelse, de byta oupphörligt
form, antaga de mest besynnerliga konturer och flyga
fram öfver himlahvalfvet i ilande fart, som om de
förföljdes och sletos i stycken af någon osynlig makt.
Plötsligt får en af dem en gyllene skiftning i kanten,
och i nästa ögonblick liksom öppnar den sig för att
släppa fram månen, rund och glänsande som ett
ofant-ligt uggleöga. Nu smälta de mörka fläckarne bort
som vax för ljuset; med hvar sekund bli de mindre
och mindre — der flög också den sista sin kos.
Himlen, som nyss hängde så lågt ner öfver jorden,
har nu lyft sig högt, högt, så högt att ögat förlorar
sig i det omätliga afståndet. Man hisnar, när man ser
uppåt och öfver sig endast skådar en gränslös, oändlig
rymd, alldeles genomdränkt af månens klara skimmer.
Det fryser på, och snödrifvorna täckas af en
tunn silfverglittrande isskorpa. Allting glänser, glittrar
och skimrar. I luften flyga alltjemt milliontals små,
små fina snöflingor, som ännu icke äro i stånd att
lugna sig och bli stilla. Hvar och en af dem glittrar
som en diamant, och det är, som om de skulle finna
ett särskildt nöje, en njutning i att utsätta än den ena,
än den andra sidan af sina underliga, mikroskopiskt
små kristaller för månstrålarnes ljus.
I skogen är det stilla och tyst, ingenting rör sig,
men det är icke samma tryckande, döda stillhet som
förut. Nu är det, som om allt endast hölle sig tyst
för ögonblicket, dolde sig, i andlös väntan på något,
som det rustat sig att taga emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
