Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vae victis.” Berättelse af Sonja Kovalevsky. Med teckning af Vilhelm Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men den gamla björninnan misstog sig. Våren
var icke långt borta, våren var alldeles i närheten.
Den ljumma sommarflägten blef allt djerfvare och
ystrare. Nu smög han sakta fram till Sjelfva den plats,
der vinterdrottningen stod, och blåste henne i ansigtet
med sin heta andedrägt. Plötsligt väckt ur sina
tankar, såg sig vintern omkring och varseblef på två stegs
afstånd sin medtäflerska — våren. Men detta var
icke den vår, som poeterna besjunga. Det var icke
den blygsamma unga flickan, med blomsterkransen på
håret, med de oskyldiga, himmelsblå ögonen och de
smidiga, halfutvecklade lemmarne, som konstnärerna
framställa. Nej, detta var en halfvild ung jättinna,
hvars gula lockar, liknande de gamla germanernas,
oredigt föllo kring hennes axlar. En tigerhud var svept
kring hennes höfter, men hela den öfriga kroppen var
naken, och de ungdomliga lemmarne, som tycktes gjutna
i stål, vittnade om ovanlig styrka och kraft.
Hennes ansigte frambjöd en egendomlig motsats
— den öfra delen visade fina, idealiska linier, men
underansigtet var starkt framträdande och bar en
pre-gel af något rofgirigt, nästan djuriskt. På de fylliga,
bjertröda läpparne lekte ett obestämdt, halft spefullt,
halft utmanande leende. Men allra egendomligast voro
hennes ögon. Stundtals glänste och skiftade de i ett
smaragdlikt skimmer, och då tvcktes de så djupa och
underbara. De lockade och drogo en till sig; i dem
lästes både mildhet, en berusande ömhet, ett nyckfullt
svårmod och en ständig längtan efter något aflägset,
oupphinneligt. Men plötsligt drogo de liksom ihop sig,
blefvo nästan nattsvarta och antogo det spefulla, på en
gång vällustiga och grymma uttryck, som man brukar
finna hos de gamle satyrerna.
Våren stod stödjande sig med ena handen mot
ett klippstycke, och stirrade föraktfullt på sin
medtäflerska vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
