Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prestgårds-Håkan. Skizz af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara kitsliga och småaktiga mot sin själaherde. Dagen
derpå kom han storsjungande hem från
nämdeman-nens skog med två tjädrar och en orre öfver axeln.
Han var oförbätterlig. Men man lät udda vara jemnt
— tills vidare.
Märkvärdig var han att hinna med allt. Han
skötte sina embetssysslor oklanderligt, fastän han visst
icke tycktes ha någon särskildt presterlig kallelse eller
fallenhet, han deltog i jordbruket som en dräng eller,
rättare sagdt, som två, han jagade, fiskade, helsade på
i bondgårdarne — helst då han visste, att maten stod
på bordet —, han slöjdade åkerbruksredskap i sin
lilla snickarekammare, och han fick ändå tid att leka
uppsluppna lekar med sina barn — deras stoj hördes
läng väg — och läsa med de äldsta sönerne. De
yngre gingo i folkskolan, tills der ej fans mera
kunskaper för dem att inhemta; då tog han äfven dem
om hand. Men då hade han redan fått in Björn
och Thor till gymnasiet i Kalmar och hade således
litet tid ledig.
Äfven hustrun arbetade som en slaf, och det
be-höfdes nog, för att de skulle få inkomsterna att räcka
till åt så många munnar. Hon var en liten tystlåten,
vissnad menniska, som aldrig visade sig ute bland
folk. Man såg henne nästan endast om söndagarne,
då hon aldrig försummade att infinna sig i kyrkan;
men hon satt aldrig i prestgårdsbänken, utan längst
nere vid dörren, der hon kunde se sin man bättre,
då han. stod på predikstolen, och hade lättare för att
komma obemärkt ut, då predikan var till ända. Hon
gick alltid mycket tarfligt klädd och åtnjöt ingen
synnerlig aktning inom socknen. Men kyrkoherden tycktes
sätta stort värde på henne. Då han talade om »mor»,
fick han alltid ett så blidt tonfall, och ett par gånger
hade det händt, att folk, som passerat landsvägen
fram — den Strök tätt förbi prestgården — sett honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
