Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vårhistoria af Tor Hedberg. Med vignett af V. Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hårstrån, vid tinningen naturligtvis — det skulle ju alltid
börja vid tinningen, der det syntes bäst. Då hade
han först blifvit tankfull och så vemodig och så
drömmande, drömmande som en pojke i öfvergångsåldern.
Han hade gått ut och gått för att skaka af sig sitt
drömmeri, men det hade bara blifvit värre. Hans
drömmar, som först varit obestämda och flackande
liksom skyarne på en vår- eller kanske rättare
hösthimmel, hade slutat med att antaga en bestämd gestalt
och behålla den med endast obetydliga förändringar,
förbättringar och utsirningar, på samma sätt som ett
enstaka moln i flere timmar kan stå orörligt på en
solklar sommarhimmel. Det var gestalten af en kvinna;
kvinnan var temligen obestämd, men en kvinna var
det och hon var ung och vacker och satt och såg
drömmande ut i rymden med händerna i knät. Nej,
han satt vid hennes fötter och hade sitt hufvud i
hennes knä, och hon strök med sina händer — hvita,
mjuka händer genom hans hår. Längre kom han
aldrig och om det hade han gått och drömt i flere
timmar. Ja, det var fullkomligt löjligt.
Så hade han mött henne och stannat och helsat,
och i det samma hade han i hennes ögon tyckt sig se
något, som han aldrig sett der förr — han hade heller
aldrig gifvit så noga akt på henne — något som helt
tvärt förjagat den der föreställningen om de hvita
händerna i hans hår, förmått honom att öfverge sin drömda
kvinna och följa henne i stället. Men helt ofrivilligt hade
han, figurligt talad t, försökt sätta henne i samma
ställning som denna, med blicken drömmande ut i rymden
och händerna, om icke precis i hans hår, så
åtminstone mjukt och vackert hvilande i hennes eget knä.
Men det hade stött på ett bestämdt motstånd, hon
var icke alls villig att intaga den ställningen, hon var
glad, nästan uppsluppen, var mest hågad för att springa
och blef allt mera hågad derför, ju tydligare hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
