- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1890. Sjuttonde årgången /
219

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vårhistoria af Tor Hedberg. Med vignett af V. Behm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den hade icke alldeles samma klara, gäckande
klang som förut, den lät snarare en smula beslöjad.

»Ja», svarade den manliga, »och ni tyckte att
jag var löjlig.»

»Ah nej», kom det dröjande.

»Jo, visst gjorde ni det, och det med full rätt.
Det var ju, som ni sade, bara en fjärd och så litet
dimma.»

»Men nu är det ingen dimma!»

»Hvarför säger ni det i den der ton, som om
ni tyckte det var synd? Önskar ni att det vore
dimma?»

»Åh nej!» svarade hon hastigt och vände bort
hufvudet för att dölja att hon rodnade.

De fortsatte sin väg, gående bredvid hvarandra,
och deras steg kommo så småningom i samma takt,
hvilket de båda kände som ett behag. Han gick och
funderade på hvad hon kunnat mena med det der
om dimman, ty han hade en känsla af att det låg
någon mening derunder, och bara den känslan kom
hans hjerta att klappa häftigare. Och medan han
funderade, så betraktade han henne, denna gång utan
något begär att tvinga in henne i ett obestämdt ideals
skepnad, utan tvärtom med en häftig åtrå att sjelf
tränga in i det som för henne var egendomligt och
personligt, det som gjorde henne till just den kvinna
hon var och ingen annan. Denna åtrå blef så stark,
att den så småningom gjorde den mening, han anade
under hennes sista ord, pinsam för honom såsom
något för henne främmande och onaturligt. Han
måste slutligen säga henne det.

Hon såg på honom och blef ännu rödare än
förra gången. Hennes första intryck, att han ogillade
henne, förgick dock hastigt och hon uppfyldes af en
hemlig glädje.

»Nej, det der med dimman är ju bara dum-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1890/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free