Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde, oktober 1888—oktober 1889. Af Emil Svensén. Med vignett af V. Andrén - Nils Edvard Fredin - Onkel Adam (Karl Anton Wetterbergh) och Johan Nybom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödsbädd; och han blef den första, som skulle följa
reaktionens dystre banbrytare i grafven.
Lifvets skola hade mognat honom till man och
renat honom från det slagg af flärd och ytlighet, för
hvilket han i ungdomsåren ej kan alldeles fritagas.
Men knappast hade han börjat spänna vingarne till
en högre flykt och i »Vår Daniel» gifvit prof på hvad
vår vitterhet en dag af honom kunnat vänta, förrän
han bortrycktes af döden.
Om med honom många och rika förhoppningar
graflades, så hade deremot två kvarlefvande veteraner
från en svunnen tid, gamle Onkel Adam (Karl Anton
Wetterbergh, död den 30 januari, 85 år gammal)
och Johan Nybom (död den 23 maj, 74 år
gammal) bakom sig en lång och hedrande bana i den
svenska vitterhetens tjenst. Var än Onkel Adam icke
särdeles lycklig såsom romanförfattare, helst på en tid,
som det ej föll i smaken, att de stora sociala
problemen stäldes under debatt i romanens form, så höra
deremot en del af hans små »genremålningar» till det
skäraste och älskligaste, som den svenska literaturen
under någon tid frambragt. Som inlägg i de tids- och
stridsfrågor, om hvilka det nu gångna slägtledet
kämpade, ha hans skrifter egt en betydelse och utöfvat
ett inflytande, som vi knappast mäkta rätt fatta
numera, sedan de flesta af dessa frågor omsider funnit
sin lösning. På ålderns dagar vände sig den gamle
onkeln till barnens verld, der han med sitt barnasinne
fann sin bästa trefnad, och der han äfven kunde
påräkna sin tacksammaste publik.
Medan Onkel Adam rätt väl förstod att foga sig
in i den stora samhällsmekanismen, var och förblef
deremot Johan Nybom ett af dessa sångens och
stundens barn, som blefvo bortglömda, då Zevs i tidernas
morgon delade jorden och dess håfvor mellan
menni-skornas slägten. Än i barnsligt veka, än i dystert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
