Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleksgnabb. Ett reseminne af Helena Nyblom. Med vignett af A. Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men icke endast i den smältande middagsvärmen,
utan i en upplösande värme för sin herre och man.
Hon älskade, beundrade och tillbad honom, det såg
man i hvarje hennes blick. Hvem hade väl ett sådant
skägg som han? Idel solstrålar! Hvem hade en
sådan figur? – kanske en smula fet, men det var just
detta, som gaf honom denna manliga värdighet, som
hon beundrade. Och hans händer! Dessa hvita,
välformade händer! Hon skulle kunna ha kysst dem i
detta ögonblick till tecken på sin hängifvenhet och
ödmjukhet. Och hur kvick var han icke i hennes
ögon! Vid hvarje anmärkning han gjorde med en
viss öfverlägsen bravur, kastade hon på oss en
frågande blick, som tycktes säga: »Hörde ni? Är han
inte makalös? Kan någon menniska så som han slå
hufvet på spiken?»
Han tycktes vara van vid hennes hyllning och
fäste ingen vidare uppmärksamhet vid den, utan lät
sig ostörd beundras.
Det äldre paret, som för resten också var ungt
folk, tog sin kärlek med ro. De tycktes vara goda
vänner, sutto vänligt och förtroligt nära hvarandra och
hon viftade både sig sjelf och honom med sin stora
solfjäder. Den yngsta äkta mannen satt deremot för
sig själf, och ett stycke från honom satt han lilla fru
och stirrade oafbrutet med smäktande blickar på sitt
ideal.
Idealet frågade oss, hvarifrån vi voro. Jaså, från
Sverige! De voro neapolitanare alla fyra, men ehuru
de väl kunde vara vana vid den »goda värmen» vid
foten af Vesuvius, funno de likväl denna dag »on ne
peut plus».
Klockan slog just tolf uppe i Villa Serbelloni,
och idealet kastade med en något vräkig gest sin stora
klocka på bordet och sade:
»La fresca ora di mezzogiorno! (Den svala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
