- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1891. Adertonde årgången /
95

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning. Skizz af Tor Hedberg. Med illustration af Vilh. Behm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för mig, min kärlek till henne är död, det är er jag
älskar.»

»Om er kärlek till henne är död, det vet jag inte,
men hvad jag vet är att hon står emellan oss. Och
hon är icke död.»

»För mig är hon död! För guds skull, låt icke
denna skugga skilja oss åt, – jag säger er att hon är
död för mig, och ni kunde hjelpa mig att döda äfven
– minnet.»

Hans händer knöto sig konvulsiviskt. Hon såg
på honom och skakade på hufvudet.

»Det är icke hennes minne jag fruktar, åh, om
ni visste, – jag är inte svartsjuk på henne – hvad
jag fruktar är just det, att ni icke vill minnas henne.
Det är er bitterhet mot henne, ty den kommer äfven
att drabba mig. Ni säger att hon är död för er,
men vet ni inte, att de döda, hvilkas andar icke
blifvit försonade, de gå igen.»

Han såg stelt framför sig.

»Det också!» mumlade han.

Hon gick tätt intill honom och lade sin hand på
hans arm; han ryckte till men flyttade icke sin blick.

»Jag vet intet vackrare ord än försoning», sade
hon. »Och jag förstår knappt hur man skall kunna
lefva, om man icke erfarit hvad det vill säga – det
ger en liksom rätt att lefva, och kraft också, och mod.
Man säger att döden försonar. Är det inte en
förfärlig tanke att hysa agg och bitterhet till en
menniska, som ligger i sin graf. Det är något så
hopplöst, tycker jag. Hur skall man väl då våga närma
sig en lefvande!»

Han drog sakta sin arm undan hennes hand.
Hon såg nästan skrämd på honom, men uttrycket i
hans ansigte lugnade henne, och det lyste upp i
hennes ögon.

»Förlåt mig att jag talar så här till er, men hvad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1891/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free