Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En italiensk friarhistoria. Skizz af Cecilia Wærn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till det enda, som återstod dem i dessa vantrons dagar
— det allraheligaste vinet[1].
Min granne kvittrade rodnande fram — till denne
sin dödsfiende — några »naturtoner, sprungna ur hjertats
djup och nedskrifna utan anspråk». Han anförtrodde
mig sedan att han fått inspirationen till dem klockan
fem på morgonen och genast stigit upp och skrifvit
ned dem.
»En småsak, signorina», sade han med blyg stolthet
och slog ut med handen, »men när hjärtat talar...»
Han var omotståndligt rolig med sitt talande hjerta
och sitt rörliga lilla hufvud.
Under pauserna mellan verserna gjorde jag den
ena frågan efter den andra för att få min granne att tala
om sig sjelf. Slutligen kom jag att tala om mina egna
iakttagelser, och jag frågade hvarför ingen slog sig på
boskapsskötsel i vidsträcktare skala.
Då skulle ni sett den lille: »Ack, signorina», utbrast
han med handen på hjertat, »ni förstår mig som ingen
annan. Det har varit mitt lifs mål och sträfvan —
det som jag fått lida mest för af okunnigheten här!
— Men ni godtgör mig allt. Jag måste visa er min
ladugård. Jag skall tala vid signora Emilia om det
icke går för sig, att vi gå dit tillsammans.»
»Nå, huru många kor har ni då?» frågade jag,
intresserad.
»Jo — en — en riktig maremmako — litet gammal
nu, det är sant — men i alla fall en riktig mjölkko!
Det blef lyckligtvis allmänt uppbrott just i
detsamma, och det räddade mig från att kväfvas under
mina försök att hålla mig allvarsam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
