Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne. Af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin håf. Det var en rolig syn. Hon var så ifrig och
tog i så dugtigt som om det gält att draga upp en
rofva. Än ser jag vattenperlorna glittra i den kaskad,
som uppstod, då håfven lemnade vattnet, och hvarvid
ett par tre kräftor kastades i små bågar ut i grafven,
under det att — märkvärdigt nog — åtskilliga följde
håfvens hastiga flygt upp på landbacken. Med
hvilken fart hon springer upp för den branta stranden
och griper sitt rof!
»Nej men så roligt!» säger hon på sin för mina
öron så klingande dialekt. Jag ser hur kräftorna
plockas in, och jag deltager med glädtighet deri.
Så gå de andra bort för att söka efter sin gädda,
och vi äro lemnade ensamma — lyckliga öfver att
vara ensamma. Men för öfrigt — ingen skulle hafva
sett någon förändring i vårt uppförande. Vi fortsatte
att fiska kräftor, ja, jag greps af verklig ifver. Det
var icke smek och kyssar, som gjorde vår glädje;
utan att säga mycket till hvarandra njöto vi vår djupt
glada tillvaro. Vi kände luften smeka oss på kinder
och i lungor, vi sågo den gröna skogen, den blåa
luften och den sakta dalande solen. Halft omedvetet
njöto vi af detta. Det var friden i vår ömsesidiga
kärlek, det icke oroliga eller nervösa hoppet till
framtiden, som vi njöto.
»Nej, så vackert», ropar hon, och vi sprungo
upp på en sten för att se solen gå ned.
Utan att säga ett ord betrakta vi den. Det
lugna, varma landskapet harmonierar väl med vår
stämning. Der fins inga skarpa, tvära linier, intet
prunkande eller storartadt i landskapet, men det är
varmt och blidt. Man känner sig lugn vid att se det,
och den varma, rika, guldgula solen, som sjunker i
purpur, är liksom all verklig glädje mäktig och stor.
En vemodig känsla af att allt har ett slut,
bemäktigar oss båda för ett ögonblick; det ser jag i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
