Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marstrand. Af Daniel Fallström. Med tre illustrationer efter fotografier af A. Jonason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dramaten. Samma flanerande, samma typer, samma
sorglösa far niente.
»Hvart ni ser, bara bekanta ansigten.
»Här träffar ni Fredriksson, ungdomligare än
vanligt efter sin lilla direktörstripp till Paris. Han står
der borta, stödd mot verandan, och säger kvicka små
elakheter på sitt älskvärdt sjelfsvåldiga sätt, och den
vackra grefvinnan C. lyssnar förtjust och skrattar —
alldeles som hon skulle göra, om hon satt på öfra
parkett i dramatiska teaterns hemtrefliga lilla salong
och såg ’En parisare’.
»Der ett kotteri lefnadsglada, unga gardesofficerare,
som ni helt säkert genast känner igen från
Hasselbacken och vaktparaden. De ha samlat
omkring sig det Stockholm-Göteborg, som jemte Danaës
förtrollande behag också eger guldregnet — guldregnet
representeradt af präktiga skogar, fin-fina aktier,
begärliga hustomter, luxuösa palats och proppfulla
spannmålsmagasin. Man söker fånga en arftagerska lika
flinkt som bollen i lawntennis, och missar man en
gång ... två gånger, lyckas man vanligen den tredje.
Och då reser man aldrig till Marstrand mer. Då blir
det återigen Hasselbacken om försomrarne och bruket
eller godset, när jagttiden börjar. Ja, hvad lycklig lott
har en soldat ... lyckligast när pengarne ä’ kalla.
D. v. s. när man kan vexla flickan med ens.
»Der ... bugande för den högväxta, blonda,
magnifika fru S. — ja, hvem tror ni? Ah, jag
känner ni vet det: er arm darrar litet smått och ni
rodnar så vackert också. Ja, det är verkligen Arvid
Ödmann. Och då har ju ett litet oförståndigt kvinnohjerta
en gång för alla fått den rättigheten — den
visserligen sjelftagna rättigheten att klappa litet fortare
än vanligt. Arvid är ju tenor, och då tjenar det
ingenting till att predika förnuft.
»Och der — ensam, blek och tankfull som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
