- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
23

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kurtisör af Tor Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mörkret mellan höga lindar. Plötsligt ryckte hon till
och stannade.

»Nej, låt oss *gå in igen!» sade hon och försökte
lösgöra sin hand.

Då slog han hastigt armen om lifvet på henne,
tryckte henne intill sig och kysste henne på halsen.

Hon gaf till ett skrik, gled med en pilsnabb
rörelse ur hans armar, såg på honom med en skrämd,
förvirrad blick, tog ett par steg som för att fly, men
vacklade, lutade sig emot en trädstam och brast
plötsligt ut i gråt, ett barns hjelplösa, förtviflade gråt.

Han såg förvånad på henne, kände ett ögonblick
samvetsförebråelser, men skrattade så kort och gick
några steg förbi henne. Men så, plötsligt och
oemotståndligt, upprörde hennes snyftningar honom i djupet
af hans sinne, hans förbittring försvann spårlöst och
samma veka, sorgsna känsla, som ett ögonblick förut
bemäktigat sig honom, fylde honom nu helt. Han
stannade, såg på den ungdomliga, konvulsiviskt
snyftande gestalten, och sade med en alldeles förändrad,
lnild och beskyddande stämma:

»Se så, lugna er, det är inte så farligt!»

Han smålog sjelf åt det uttryck, som hans känsla
ofrivilligt tagit, och i detta småleende var det som om
den sista återstoden af hans förra sinnesstämning
försvunnit.

Hon grät fortfarande lika hejdlöst; sakta tog han
hennes ena hand, förde henne till en bänk, som stod
i närheten, fick henne att sätta sig der och stod
väntande bredvid henne. Hennes snyftningar aftogo så
småningom i häftighet och hon fick makt öfver gråten.
Han kände sig så gammal, medan han stod der och
lyssnade till dessa ljud af barnslig förtviflan och
betraktade denna ungdomliga, kämpande gestalt, så
gammal, så långt ifrån henne, att intet annat band än ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free