- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
27

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trängda, hufvud vid hufvud. Och alla voro de der
för att än en gång få se den unga damen, som
stod på däcket midt i skarpa solljuset, lugn och
tyst, oberörd, som det tycktes, af all den hyllning,
man egnade henne.

Och ständigt kommo der allt flere, långt bort
ifrån kom man dragande i hela flockar, der var ett
myllrande af menniskor, nya massor och åter nya,
stranden fyld till trängsel, så långt man kunde se.

Hvem var hon då, den unga damen på däcket?

Jag trängde mig fram nyfiken, jag kände igen den
ljusklädda gestalten, men ansigtsdragen kunde jag ej
urskilja i denna intensiva solglans. Jag visste att jag
sett henne, att jag lindat min arm kring denna smärta
midja, att jag smekt dessa lockar, som morgonsolen
förgylde till en gloria om hennes hufvud, att jag sett
in i dessa ögon med eld uti, dessa ögon som jag nu
ej kunde se.

Men hvem var hon då?

Menniskorna på bryggan stodo tysta, liksom
tveksamma, som visste de inte rätt, huru de borde fatta
situationen. Alla sågo de upp till den ensamma på
däcket, men ingen nalkades för att säga farväl åt
henne. Der var folk af alla åldrar. Unga flickor med
tindrande ögon och blossande kinder, unga män som
tycktes brinna af begär att äntra upp på båten och
draga henne ned till sig, men som höllos tillbaka af
tvekan — det skulle väcka uppseende, och kanske
skulle hon inte låta sig tagas — och äfven om hon lät
sig tagas, vore det kanske inte lönt, man kände ju
henne så föga...

Andra sågo på henne med en uppsyn,* som de
sökte göra likgiltig eller gäckande: »Res, min vän, vi
skola försöka bära saknaden».

Andra åter, som logo upp till henne, liksom ville
de påminna henne om något som varit och önska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free