- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
28

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

välkommen åter, eller som nickade helt familjärt, som
vore det en gammal bekant, de togo afsked af.

Andra kastade blommor upp till henne, blommor
till tack eller till minne.

Der stodo gråhårsgubbar, som stirrade framför
sig med tyst resignation, och andra gubbar, hvilkas
ögon brände lystet — matronor som nyfiket granskade
den ensamma damens resdrägt, hennes växt, hennes
hållning — liksom ville de inpränta i minnet, hur hon
såg ut, och kanske försöka likna henne eller kläda
sina döttrar så som hon var klädd.

Der funnos små barn, som nickade gladt och
viftade ifrigt. Men ingen sade ett ord — det var ett
tyst afsked, och det var något tryckande, vemodigt
öfver det hela, sådant jag såg det.

Kanske var också det inbillning af mig.

__ — — jag trängde mig uppåt stranden, der
trängseln var mindre stark.

Der talade man om henne, hvart jag kom —
endast om henne.

De unga flickorna hviskade till hvarandra, att hon
lofvat komma igen — snart skulle hon komma igen
och bli deras vän. Gossarne prisade hennes skönhet,
hennes smekande handtryckning, hennes blick, som
lofvade så mycket. En gråskrynklig gubbe, stödd på
två käppar, talade högt för sig sjelf och uttryckte sin
åsigt, att det var hennes skyldighet att stanna för hans
skull och förbarma sig öfver hans ålderdom. Var det
hans fel, att han ej råkat henne förr än nu?

En mor hördes påminna sina barn om alla de
morgnar, då hon, som nu for bort, suttit vid deras
säng när de vaknade och lett emot dem med ögon,
klara som en sommarsol, utan att de likväl brytt sig
vidare om henne. En skald i yfvigt hår satt på en
sten och skref en dikt om hennes makt öfver menni-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free