- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
29

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skorna. Och bredvid stod tviflaren, knuffade till
honom med armbågen och påminte honom om, att han
i Sjelfva verket aldrig sett in i dessa bruna, varma
ögon och aldrig strukit med sin hand öfver dessa
mjuka lockar, som han besjöng i klangfulla strofer.

Tviflaren var en liten fetlagd man med små,
glada ögon och frisk ansigtsfärg. Till honom vände
jag mig med en frågande blick. Han tog mig genast
under armen:

»Så, ni känner henne inte, ni heller? Var
säker på, att det inte fins många här, som haft äran
göra bekantskap med den unga skönheten, fast de
allesamman tro sig vara hennes allra käraste.

Hvem hon är? Hon har många namn. Och
hvarifrån? Hon bor litet öfverallt — eller snarare
bor hon ingenstädes. Det löjliga är, att de här goda
menniskorna litet hvar inbilla sig ha hyst henne hemma
hos sig, och de riktigt inbilska tro, att hon nu inte
reser på allvar, utan att, när de komma hem, skall
hon vara der före dem.

Presten, som ni ser der borta, sade nyss, att hon
bor i hans kyrka och att det endast behöfs ett fromt
och ödmjukt sinne för att bli hennes hjertevän.

Andra mena, att det bara fordras djerfhet, så är hon
öfverrumplad. En stilla, undergifven tillbedjan skall
enligt någras åsigt vara sättet att vinna henne.

Men jag skall säga er, att hon är en slinka, som
förstår att dela sin ynnest. Och jag vet, att hon
kommer sjelfmant. Och hon bli tagen, men hon
stannar aldrig sjelfvilligt.»

Han hade börjat tala i en ledig sällskapston, så
som om det roade honom att höra sig tala,
sjelf-belåtet, litet öfverlägset blaseradt. Men nu kom der
värme i tonfallen, känsla, något vekt och på samma
gång något bittert, glöd under den kalla ytan.

»Det tjenar ingenting till, hör ni, att söka in-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free