- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
30

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

verka på den kvinnan med böner eller maktspråk.
Hon är nyckfull, egensinnig och oberäknelig. Hon
är en skälm, som lurat litet hvar — och se nu, hur
hon står der borta på båten och hur belåten hon är
åt att hyllas och saknas, fast det i Sjelfva verket är
lika litet allvar med hennes bortresa som med hennes
härvaro.

Jag har studerat henne, hon har intresserat mig,
men hon har också förargat mig. Jag vill henne
ingenting, jag har ingenting otaldt med nådig fröken, jag har
aldrig trott henne mer än jemt.

Ibland tror jag att hon inte ens är den, hon ger
sig ut att vara, och att kanske den rätta skall komma
i hennes ställe, en kvinna som är värd att hylla, att
älska, att täfla om — och att sakna, när hon reser
sin väg.

Tro mig, i Sjelfva verket är det lugnast att lefva
henne förutan. Och det vore bäst, om hon alls ej
komme igen. Oro och split, sorg och brott har hon
fört med sig hvart hon kommit. Det kan ingen se på
henne — kunde man det, då vore hon inte den hon
är. Hon bedrager oss alla. Hon är en kokett, den
farligaste kokett som fins till. Hon bedrager oss kallt
och grymt, hon lockar och smilar, fångar och glider
undan med ett förföriskt leende, ett ’ håll mig fast’, då
hon redan är borta.

Hon har sitt nöje af att leka med oss, att infinna
sig, då vi inte vänta henne eller tänka på henne —
eller att resa förbi, kasta till oss en ros af sina stora
glödande och vara borta, innan vi känt igen henne.
Eller att förkläda sig, att uppträda inkognito, att dölja
sin lockande blick och kindens rodnad och visa sig
hvardaglig och ful och vara vår kamrat och
följeslagare — men först då hon gått lemna efter sig
visitkortet, som säger att det varit hon — och att vi inte
känt igen henne och få skylla oss Sjelfva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free