- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
32

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

*-*— så skulle de krypa fram till hennes fötter och
kyssa dem eller tigga om att få kyssa dem, tigga om
en blick, ett litet leende af hennes mun, alltid lika
frisk, lika lockande, en smekning af hennes hand,
alltid lika mjuk och len och mild och stark.

Ty de, som förakta den slinkan, de älska henne
ännu mer, och vilja de trampa henne, så vilja de
hellre bli trampade af henne, skulle de också aldrig
mera resa sig igen.

Ni hör hur jag talar, jag som inte tror på henne.
Har ni hört hvad alla dessa andra säga?»

Han höll mig fortfarande under armen, och vi
gingo långsamt fram mellan hoparna af dem, som ej
trängdes nere vid båten, som ej täflade om en
afskeds-blick eller sökte hålla henne kvar, henne som reste.

»Hör på, får ni höra», sade min följeslagare. »Det
är i många tonarter, de sjunga hennes lof.»

Vi blandade oss i folkhopen. Der kom genast
en fram och fattade min andra arm.

»Hon förhexade mig», hviskade han. »Sedan
jag sett henne, höll hon alla mina tankar fångna. Och
den första flicka som kom, trodde jag var hon. Och
det var henjie jag vann, då jag tryckte flickan till mitt
hjerta. Och jag trodde det var för henne jag slog
upp dörrarna till mitt hem, der hon skulle bli min
kamrat för hela lifvet.»

Han fortfor att hviska med hånande tonfall om
hur han låtit sig bedragas af sin längtan. Men jag
hörde inte längre på honom, ty bakom mig talade
en kvinnoröst, så utan klang och kråft, som endast
sorgen kan tala:

»Det var på henne jag tänkte, då jag vaggade
mitt barn på mina armar, och det var hennes
strålande, klara blick jag såg Je emot mig ur barnets stora,
undrande ögon ...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free