- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
34

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koketten af Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag» — en ung talare tog ordet — »jag giljade
också till henne en gång. Men det blef intet vidare
oss emellan. Det skulle ej gått väl i längden — det
går visst aldrig väl i längden. Och det är bäst som
sker — alltid bäst som sker.»

»Det är rätt!» ropade en. »Bäst som sker.»

»Ledsnar flickan, så låt henne fara. Roligt var
det i alla fall!»

»Farlig är hon, farlig» — nu var det en
dämpad, allvarlig röst, som talade. — »Jag mins den gång,
hon slingrade sina armar om min hals och blek af
rörelse tryckte sig intill mig. ’Jag vill bli din’,
hviskade hon. ’jag trotsar allt för din skull. Jag har
rätt, derför att jag är den starke, rätt mot alla och
rätt till allt. Jag skall lefva med dig och dö, när du
dör, och verlden skall ej finnas till, då du ej eger mig.’

Och leende, så att ögonen blefvo svarta och
brännande, drog hon ett mörkt dok öfver oss båda. Men
jag betogs af ångest, jag ryckte sönder den svarta
slöjan, stötte henne ifrån mig med ett slag i ansigtet och
flydde.»

Nu blef skogen tät omkring mig. Jag hörde inte
längre, hvad de talade om henne, koketten, som
bedrager alla men som alla gilja till, både fantasiens
barn och den nyktra prosans, mannen med
hvardags-lynnet, den excentriske, den inbilske, den
anspråkslöse, den lidelsefulle, den fege.

Här inne var det tyst — inte längre strålande,
sval höstmorgon utan ödsligt grått och kallt med storm
i träden och mörker under grenarna.

Men också här var det någon som talade till mig:

»Hon kom till mig när jag satt trött vid mitt
arbete. Ett par klara ögon med allvar och godhet
i såg in i mina, en mjuk, sval hand strök öfver min
panna, och hennes röst var mild och fast. ’Vet du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free