- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
80

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8o

Men någon roll spelar han inte i kammaren.

Det fins så många märkliga män i kammaren, att mina
anteckningar skulle trötta ut öfver höfvan, om jag toge med dem
alla. Jag vill derför bara nämna om två till, båda två nyheter.

Det kom från Upsala en professor, som ingen här nere kände
till. Men en kväll hof han upp sin väldiga stämma och talade
några vackra ord om kvinnan, ja, så vackra, att både Ernst
Beckman och gref Hugo reste på sig och instämde. Häröfver
blef upsalaprofessorn så glad, att han tänkte: den glädjen skall
jag bereda dem oftare. Ock så talade han om tullar och späda
barn, städernas orättfärdighet och mera sådant.

Men nu instämde man inte utan skrattade bara, och när
man inte skrattade, pratade man och hörde inte på. Och då
blef professorn ledsen, ref sitt hår och satte en svart
sidenkalott på detsamma.

Göteborgarne ha i allmänhet inte mycket att bjuda på i
artikeln riksdagsmän, men i år hade de sändt upp en, af hvilken
jag väntar mig mycket. Unga Hedlund är i min smak.

För det första ser han bra ut och sympatisk, och så rusar
han ej åstad. Tillsvidare har han mest gått och lärt sig.

Referenterna kalla honom för »den vetgirige», och
sanning att säga har jag aldrig sett någon följa förhandlingarna
med en sådan uppmärksamhet. Han nöjer sig ej med att sitta
på sin plats och höra ens den obetydligaste talare, utan går
alltid fram till denne och betraktar honom uppmärksamt, rädd
att förlora ett enda ord. Och t. o. m. när alla andra gått och
satt sig, då de funnit att det intet vidare var att höra på,
stannar han ensam kvar. De flesta talare bli naturligtvis smickrade
öfver en sådan uppmärksamhet. Men det kunna de gerna låta
bli, ty jag inbillar mig, att han går omkring och lär sig hur
man inte skall tala.

Ahörareläktaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free