Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solstrimmor. Fragment af Wilma Lindhé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur ung, späd, bräcklig och på samma gång
intagande och oskuldsfull hon såg ut.
Det stack till i hans^erta. Var det rätt hvad
han gjort — så mycket äldre än hon — och med
hans föregående?
»Du lär dig nog så småningom», sade han
uppmuntrande och strök hennes kind.
Plötsligt flammade det till i hans ögon, så böjde
han sig ned och kysste henne häftigt på halsen, der
morgonrocken glidit åt sidan.
Nej, så kär som han varit, var allt ursäktligt!
Denna tanke satte honom i godt humör och
frukosten blef munter. Signe log och strålade, ty hans
lynne var den barometer, som helt och hållet
bestämde om hennes dag skulle bli mulen eller klar.
»Nu kommer du för sent till kontoret, Sixten»,
sade hon skälmaktigt och gjorde min af att resa sig
från bordet.
»Det betyder ingenting — jag är min egen
herre.»
»Men» — — hon hade på tungan att säga
något om punktligheten, som han ständigt pinade henne
med, men vågade ej, ty hon visste hur lättretad han
var, och kände sig så öfversvallande lycklig, då han
var god som nu.
»Och i afton gå vi på operan — om lillan vill,
förstås», fortsatte han kelande. Egentligen var det
han som var ifrigast, ty han försummade intet
tillfälle att visa sig offentligt med sin unga vackra
hustru.
Hennes ögon strålade.
»Du är förfärligt begifven på nöjen», återtog han
med ett stänk af missnöje i rösten.
»Jag har roat mig så lite ännu.»
»Det är sant — ditt föräldrahem var inte
gladt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
