- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
105

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hemlighet hoppats att det skulle bli en gosse — ville
hon ej se barnet ens — ännu mindre röra vid det.

— Hon röra vid ett barn! Hon ryste och gömde
hufvudet under täcket.

Från den stund hon förlorade sin gosse, hade
hon älskat honom fanatiskt. Hans små händer, hans
här, hela den lilla varelsen, sådan hon sett honom
den sista dagen i hans lif, stod ständigt för henne,
och hon kunde ligga och göra upp långa historier
om hurudant hans lif skulle gestaltat sig — hur han
skulle blifvit hennes glädje, hennes stolthet, hennes
allt — och sjelf skulle han blifvit så lycklig, derför
att han var en man. En kvinnas lif var något helt
annat, så fattigt — några korta vårdagars lycka och
så ingenting mera.

Stundligen frågade hon sig, hur allt blifvit så
förändradt. Hvar fans nu den stora kärleken till
mannen? Med förfäran letade hon derefter och fann
sitt hjerta tomt och öde men ändock brinnande af
längtan efter ömhet, efter någon att luta sig till, att
anförtro sig åt. Till honom kunde hon det mindre än
till någon annan, ty han skulle ej förstå, det visste
hon.

Han hade intet fördrag, intet tålamod och
gjorde ej längre det ringaste försök att dölja sin
egoism och sitt dåliga lynne utan tycktes nästan
sjelf göra allt för att arbeta bort hennes känsla för
honom.

Hans starka stämma skar i hennes pinade
nerver, det sjelfkära i hans väsen blef henne outhärdligt,
och hon blef trött, när han talade samt betviflade
oftast hans ord. Så länge hon älskat af hela sin
själ, hade hon ej reflekterat utan tagit honom som
han var — nu kunde hon ej låta bli att granska och
döma, och hon, som hängifvit sig så helt, som i
sitt hjerta räknat och summerat ihop hans kyssar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free