- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
107

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åsynen af henne verkade som en direkt
förebråelse på modern, ty hon visste att hon aldrig ett
ögonblick varit för henne hvad hon bort vara.

Ibland var det som hade hela hennes själ
dragits till detta barn, som skulle allt bli godt igen, om
hon kunde trycka det till sig i en allt försonande
kärlek. Hur hon blott längtade derefter! Om hon
blott kunnat! Om hon vågat!

»En besynnerlig, känslolös mor», sade fadern
ofta, ty han hade aldrig sett henne kyssa sitt barn.

När Cecilia var åtta år, blef det nödvändigt att
föra henne till kusten för att söka räddning.

Signe ville ej till någon badort, derför valdes ett
fiskeläge med sammangyttrade kojor.

I en afsides liggande rymlig lotsstuga, alldeles
vid strandbrädden, fick hon sin bostad — tre rum
skinande af renlighet, med blomkrukor i fönstren,
hvita gardiner, hemväfda mattor och högt
uppbäddade sängar. Det var som hade hon kastat af en
tryckande börda, när hon trädde in i dessa enkla rum
utan spår af den lyx hon blifvit van vid.

Här såg hon för första gången hafvet och grät,
bara grät — utan att veta hvarför. Dag efter dag
satt hon vid strandbrädden, med en bok i handen

— vanligtvis utan att läsa. Det var nog att stirra
ned i det genomskinliga djupet och söka utforska
dess hemligheter. Nog att höra böljorna slå emot
stranden. Nog att känna tånglukten, den friska
salt-mättade vinden och solen som genomvärmde henne
och framlockade späda rosor på hennes barns
kinder; ty den lilla gick der ständigt bredvid sin
sköterska, lekande med snäckskal och stenar, frågande
och småpratande, medan modern kände sig allt mera
främmande och undanskjuten. Det kunde ej vara
annorlunda, men emellanåt gömde hon sina tårfylda
ögon bakom boken eller steg upp och gick in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free