Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solstrimmor. Fragment af Wilma Lindhé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I byggnaden strax intill hade en ung målare, som
var ute för att taga studier, slagit sig ner.
Det dröjde ej länge innan han gjorde sig bekant,
först med barnet, sedan med modern.
Småningom föll det af sig sjelft att de voro
tillsammans dagen igenom — der fans ju inga andra af
deras samhällsställning.
Han var ung och käck, lifskraftig, full af tro på
sig sjelf och framtiden, viss att nå det mål han
föresatt sig.
Hvad han sade slog henne alltid som något nytt,
på samma gång det träffade henne som något hon
sjelf känt och tänkt. Än en, än en annan af
befolkningen stod modell för honom — präktiga typer
allesammans — och hon tröttnade ej på att se lifvet
liksom träda fram under hans hand med form, färg
och karakter.
Genom honom blef hon ock mera förtrogen med
naturens skönhet och innersta väsen, ty seende allt
med målarens öga förstod han äfven konsten att
måla med ord. Stundom läste han högt för henne,
medan hon satt andlöst lyssnande till nya tankar och
idéer, eller ock försjunken i drömmerier, till hvilka
hans stämma bildade ackompanjemanget.
Cecilia afgudade honom och var alltid i hans
närhet, och derför också närmare sin mor än
någonsin förut.
Dag efter dag förrann — en lycklig tid, som
ingen tänkte på att mäta.
Hur lycklig den varit förstod Signe först då
hennes man helt oväntadt kom på besök.
De tunga minnena syntes nu med ens ännu
tyngre, och allt som vaggats till ro af det lugn, som
omgifvit henne, af hafvets närhet, af förståelse och
sympati, trädde fram med dubbel bitterhet.
Nästan allt hos mannen stötte henne numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
