- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
110

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

såg hon först hur grym och lumpen han kunde vara
och hurudant lifvet låg framför henne.

Hon smög sig ut — inne kunde hon ej stanna.

Det var i augusti — mörkt och kvalmigt, med
regntyngda skyar, de skrofliga klipporna svarta, med
skarpa konturer, och från hafvet en dof suckan, en
obestämd klagan, som fylde hennes hjerta med
ångest. — Något så hopplöst dystert hade hon aldrig
sett. Det var som skulle det aldrig mer kunna dagas
hvarken inom eller utom henne.

Den enda ljuspunkten i taflan var en fyr långt
borta, som blänkte till — slocknade — och tändes
på nytt.

Hon gick framåt utan att tänka på hvart det
bar, uppfyld af vrede, skam och förödmjukelse. Hon
visste med sig att hon ej haft en tanke, hon behöfde
blygas för, eller sagt ett ord som ej hvem som helst
kunnat höra — och ändå! Det var som hade
mannens beskyllningar gifvit henne, om ej lust, så en
sorts rättighet att göra hvad hon ville för framtiden.

Hon tänkte på sin döde gosse, nästan med
glädje öfver hvad som skett, ty vägen till grafven
syntes henne i detta ögonblick endast som en
vandring, under hvilken man tappar allt — alla
förhoppningar, all tro, allt godt, kärt och lyckligt — bäst
den som sluppit undan!

Ett ögonblick stod hon stilla, med hämmad
an-dedrägt. Var det sant? Hade Sixten rätt?
Älskade han henne, den unge målaren?

Det var mycket som talade derför — mycket
som hon nu såg i en annan dager än förut — nu
när det var slut alltsammans, och de måste skiljas åt.

Och hon sjelf? Nej! Hon älskade honom ej,
och dock hade det legat så nära till hands, varit så
naturligt och möjligt.

Hon drog ett djupt andetag och tackade gud

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free