Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solstrimmor. Fragment af Wilma Lindhé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det försonadt, ty att gifva lif för lif — kunde
någon väl mera?
In genom det öppna fönstret, med de fläktande
gardinerna, trängde hafsvinden. Hon lyfte varsamt
på hufvudet för att ej väcka barnet — hennes eget
barn, som hon skulle älska lifvet igenom, skydda,
vaka öfver, lefva för — och blickade ut.
Regnmolnen höllo på att skingras, och hafvet låg
derunder — omätligt — mäktigt — öfversålladt af
hvita segel — vågskvalpet regelbundet, stilla,
harmoniskt, som en lycklig menniskas djupa andetag.
Medan hon såg klarnade det allt mera, från
molnen sköto skarpa solstrimmor ned på de lekande
vågorna, som glittrade i ljuset — och hon mindes ej
längre det förflutnas mörker.
Att lefva, endast lefva, hurudant lifvet än var,
var i sig sjelf något stort, det kände hon som
aldrig förr. Komma hvad som komma skulle —
mörka, tunga, långa dagar — hon skulle veta bära
det — och — — hon smålog vemodigt,
solstrimmor fans det ju i hvarje tillvaro — konsten var blott
att kunna fånga dem.
Nornan 1892,
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
