- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
118

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

råka de strax i den lifligaste sinnesrörelse, som hade
den skett i natt, fast det nu redan är en hel månad
sedan. Värdshusvärdens hustru kastar ifrån sig barnet,
som hon har vid bröstet, och kommer inrusande i
ladugården, utan att ha haft tid att draga igen
kläd-ningen, samt börjar med stora gester att beskrifva sin
sinnesrörelse vid det rysliga tillfället.

»Signor duca, hvad ett stackars kvinfolk måste
lida. Jag låg med lillan vid bröstet och tänkte på
ingenting. Gesu, Giuseppe e Maria, då ser jag flammor slå
upp mot himmelen, jag känner rök. Jag far upp, jag
skriker på hjelp, jag kör ut gubben. O, madonna
mia. Vi kunde ju brinna inne allesammans. Och
ers excellens kan tacka mig att icke hela hans
egendom blifvit lagd i aska.»

Ducan får så många upprepade beskrifningar på
hvad de lidit, hästarne hopträngda i ett mindre stall,
så mycken halm och hö uppbränd o. s. v. att han
slutligen finner sig föranlåten påminna om att han
icke har någon skuld i det som skett, utan de Sjelfva,
hvilka utan lof upplåtit stallarne till nattkvarter åt ett
regemente förbitågande kavallerister, hvilka anstiftat
olyckan.

»Ni hade åtminstone varit skyldiga anmäla det
för förvaltaren.»

Då tystnar den talföra kvinnan och börjar tänka
på lillan, som hela tiden visat sin missbelåtenhet med
den afbrutna måltiden. Hon gör blott, i det hon går,
ett sista försök att kasta skulden på andra.

»De infama soldaterna», säger hon. »Och de
hjelpte ej ens till med släckningen, emedan kaptenen
hade fått order till afmarsch.»

Nu framträder den f. d. gentlemannen, som länge
med oroliga gester gifvit tillkänna sin önskan att
närma sig ducan.

»Evviva, il signor duca!» utropar han patetiskt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free