- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
170

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stirrade han upp mot himlen; vid hvarje ljusning i
luften klappade hans hjerta häftigare, ty nu — nu
skulle undret ske, gud skulle komma i höjden.

Men åren kommo, åren gingo, den obönhörlige
guden kom aldrig att lösa den fångne menniskoanden.
Slutligen tröttnade jätten, han vände ansigtet från
himmelen och sökte att se sig sjelf öfver axeln, för
att om möjligt kunna kasta en blick nedför sin egen
ryggrad. Ty osynliga foglar, som kallades tidens idéer
och hvars »vingslag skalder och tänkare höra», hade i
förbifarten låtit undfalla sig ord om att vid
ryggradens ändpunkt skulle finnas något lika underbart som
den uteblifne guden — ett rudiment af en apsvans.
Men som den ändamålslösa naturen hade inrättat
den menskliga organismen så oändamålsenligt, att
jätten icke kunde vända hufvudet tillräckligt bakåt,
lyckades det honom aldrig att få se sitt adelsmärke.

Och när han så hvarken fick se gud eller
apsvansen, gaf han sig till att vråla vildt af smärta
och slita kedjorna som bundo honom vid jorden.

Men småfolket vida omkring ömkade sig öfver
bjessen, som brydde sin hjerna med att forska efter
saker af så liten praktisk betydelse.

Blanc et Noir.



En pierrot i sin hvita, fladdrande skrud jagade
en kaja — öfver stock, öfver sten. Kajan flaxade
och kraxade. Pierrot, smidig och lätt, flaxade med,
kraxade med — och, flux, hade han den kvicka handen
omkring den svarta vingen: »Se så, din svarta fan,
nu skall du få lära dig mores!»

En sotare i sin svarta drägt satt på ett snöhöljdt
tak, medan den rosenskimrande röken steg rätt
upp i den klara vinterhimmeln. Han gjorde en
snöboll, kramade den till is — och, pang, flög den midt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free