- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
172

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig ned på en mossig sten. Ju mer skymningen föll
på, allt mer hexlik blef hon. Risknippan sköt upp
bakom henne som en ilsken, ruggig kattrygg,
hufvudet sjönk ned mot bröstet; det aftecknade sig i profil
mot den lugna vattenspegeln, och den krokiga näsan
tog sig så löjlig ut, der den uppträdde kant i kant
med månskärans reflex i vattnet. — Det såg ut som
om gumman luktade på månen.

Daggryning.



Den effektfulla teaterbelysningen kring krubban i
Betlehem hade slocknat. De tre konungsmännen
hade kringgjordat sina länder och lyckliga öfver den syn
de skådat vandrade de sina färde. Endast den
tindrande ledstjernan satt ännu kvar på himlen och
blinkade hemlighetsfullt åt den grupp af herdar, som
skyndsamt närmade sig staden, lockade af ryktet, att
man der skulle få se gud.

Ett stycke nedanför de första stadshusen
stannade de rådplägande, en af dem skilde sig från den
hviskande gruppen och närmade sig försigtigt stallet,
i hvilket guden enligt alla tecken skulle finnas.
Bäfvande smög han sig in till de sofvande der inne och
fram till barnet i krubban, fram till guden.

Efter en stund syntes han åter nere på fältet
med raska steg styrande hän emot de i andlös
spänning väntande herdarne. Det gryende dagsljuset
upplyste deras bleka, frågande ansigten. Han tecknade
åt dem att komma närmare. Nu stodo de omkring
honom, framåtlutade och skälfvande af sinnesrörelse
— hvarför såg han då så mörk och kall ut?
Ändtligen rörde sig hans läppar; kort och bestämdt
uttalade de dessa orden: »det var bara en menniska».

I samma stund försvann stjernan på himmelen
för det bleka, nyktra ljuset af en ny dag.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free