Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett vändt blad. Af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förflutna genom att bränna upp en massa bref, men
jag önskade det ej heller längre. Jag såg ej längre
kallt på det förflutna och blygdes icke. Det hade
kommit något märkvärdigt förlåtande, förstående och
vänligt i mitt förhållande till det förgångna, och jag
föreföll mig som en ovärdig, inskränkt och tacklös
högmodsnarr, som icke längesedan rörd erkänt att
lifvet gifvit mig långt mera, än jag någonsin förtjenat.
Jag skulle i ödmjukhet böjt mig för hvarje litet uns
af medkänsla och kärlek, som jag fått, och jag skulle
skamfull erkänt all den vänskap, som i så rikligt mått
låtit sympatiens helsosamma luft blåsa kring min
utveckling . . .!
Så liten som då hade jag aldrig känt mig. Jag
kunde icke förmå mig att slita mig ur minnets
famntag och ur de luttrande tankar det väckte. Då hörde
jag lätta steg i rummet utanför, och någon stod i hvit
nattdrägt framför mig.
»Hvad gör du här så länge, gossen min?»
»Jag gör bot.»
Då kom det närvarande i min hustrus gestalt
och kysste försonande det förflutna.
»Jag har vändt ett blad i min lefnads bok»,
försökte jag förklara för henne, »men jag kommer väl
ihåg allt, som står på den andra sidan.»
Så följde jag tankfull med henne.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
